Om Rasen
Rasstandard Svenska kennelklubben ―> Rasbeskrivning Belgisk Vallhund
Kapitel nummer 12 ur ”Boken om belgiska vallhundar”,
utgiven av Canis förlag, december 2002; http://www.canis.se

Mer information om boken, samt recensioner hittar du under "Min bok".

 
Belgarens egenskaper och behov
Om den belgiska vallhundens utseende kan du läsa på annan plats i boken och likaså mer detaljerat om mentaliteten. Min personliga åsikt är att rasens egenskaper och behov är enormt viktiga att känna till, när man står inför valet att skaffa hund. Att en exteriört typriktig belgare är en fröjd att beskåda är förvisso sant, men får aldrig vara det avgörande skälet vid valet av ras. Tyvärr är det ändå alltför lätt att låta sig förföras av dessa vackra hundars yttre attribut. Men snubbla inte i fallgropen, som så många andra redan gjort, genom att välja ras enbart efter dess tilltalande yttre! Förhoppningsvis ska man leva tillsammans med sin hund under många lyckliga år och då är det en klar fördel att hundens behov och personlighet stämmer väl överens med ens egen livsstil. Först då har man de bästa förutsättningarna att få uppleva det största möjliga gemensamma utbytet av relationen med sin hund. Om du tillhör kategorin ”soffliggare”, som föredrar att tillbringa huvuddelen av din fritid i ryggläge framför TV:n medan hunden tjänstgör som ”fotvärmare”, vill jag direkt och bestämt avråda dig från att skaffa en belgare! Välj då hellre en annan ras, som har mindre krav på aktivering, motion och mental stimulans! Förmodligen kommer du annars att bli både besviken och missnöjd och hundägandet blir inte till den glädje du drömde om. Uppskattar du däremot mycket frisk luft och motion, samt har tillräcklig tid och intresse att lägga på träning och aktivering av din hund, då vill jag i stället å det allra varmaste rekommendera dig att satsa på en belgisk vallhund! En belgisk vallhund som får sitt medfödda behov av psykisk stimulans tillfredsställt, belönar dig oftast både tacksamt och tusenfalt genom att ge sitt yttersta inom det mesta ni tillsammans företar er.
 
Behöver utlopp för energin
Belgarens ursprungliga arbetsuppgifter var att outtröttligt kunna driva flocken, men även att vakta och beskydda den mot inkräktare.

Foto: Bonnie Leonard.

 
Den belgiska vallhundens ursprungliga arbetsuppgifter var att i alla lägen outtröttligt kunna driva flocken. Viktigt var också att den blixtsnabbt måste kunna reagera på fåraherdens minsta signal eller vink. Å andra sidan skulle den också klara av att arbeta självständigt, samt besitta tillräckligt med skärpa och mod ifall flocken behövde försvaras mot fiender. Det skadar inte att hålla dessa ursprungligt önskade egenskaper i minnet, även när vi i dag försöker förstå rasen och dess behov. Belgaren är till sinnet mer livlig, glad, vaksam och alert än flertalet andra raser. Dessutom är den intelligent, lättlärd och enormt arbetsvillig. Dessa egenskaper kan vara på både gott och ont, beroende på i vilken situation de visar sig. Man bör hålla i minnet (på grund av deras oerhört snabba uppfattningsförmåga) att den lika lätt lär sig oönskade som önskade saker. Om man stannar upp och betänker vad alla dessa inneboende egenskaper innebär, så är det ganska enkelt att räkna ut att en sådan hund behöver en hel del mental stimulans för att må bra. Får den inte utlopp för all denna sin sprudlande energi och arbetslust ligger det nära till hands att man får en, vad vi i dagligt tal brukar kalla ”problemhund”. Understimulering kan visa sig i de mest skilda problembeteenden. En av de allra vanligaste orsakerna till stress är just understimulering. En belgisk vallhund, och detta gäller även för flera andra raser, som saknar tydligt ledarskap och vägledd aktivering i sitt liv är sällan till glädje för vare sig ägaren eller omgivningen. Mental understimulering kan ta sitt uttryck i överdriven skällighet, sönderbitna saker och inredning i hemmet, jagande av allt som rör sig och så vidare. Ja, i princip kan det yttra sig i allt som både hundägare och omgivningen fruktar. På något vis måste den få utlopp för all denna sjudande energi som så starkt präglar rasen. Om hundägaren inte är den typ av flockledare, som kan tilldela sin flock - i detta fall hunden - meningsfulla arbetsuppgifter, eller klarar att ställa tydliga och klart strukturerade krav, ja då måste hunden till sist ta itu med detta på egen hand. Givetvis finns det undantag från denna regel, men generellt är det ungefär så här en belgisk vallhund fungerar. I gengäld kan den belgarägare, som regelbundet erbjuder sin hund olika aktiveringsövningar och arbetsuppgifter njuta av en hund som, då man är inomhus och inget händer, knappast märks! Nåja, kanske höjer den på ena ögonbrynet om kylskåpsdörren öppnas. En belgare missar nämligen sällan ett tillfälle som den kan utnyttja till egen fördel. En tillräckligt mentalt stimulerad belgare kan tillbringa många timmar i ett behagfullt tillstånd av dvala.
 
Snabba reaktioner

Bli inte förvånad om din belgare ibland tar egna initiativ. Kanske kan den få för sig att, utan din vägledning, klättra över stegen på appellplanen.

Bild från Gunilla Altenmarks privata fotoalbum

 
Typiskt för så gott som varje belgare är de blixtsnabba reaktionerna; den ser och hör allt och tanke och handling är ett. Kort sagt: En belgare är både impulsiv och intensiv i allt den företar sig och några slätstrukna mellanlägen förekommer sällan. Trots att rasen är mycket arbetsvillig och lättlärd, kan den – som en ytterligare utmaning – också vara både envis och självständig. Inte sällan tar den egna initiativ och har en klar egen uppfattning om hur t.ex. ett lydnadsmoment ska utföras. Bli inte förvånad om den en dag får för sig att ”sitta vackert” vid halterna under tävlingsmomentet fritt följ! Eller om den på eget initiativ rusar över stegen, som den plötsligt fick syn på, då du i stället nyss bad den om att sitta kvar inför en inkallning! Givetvis kan det kännas snöpligt ifall det inträffar vid en tävling, som man kanske tränat länge inför. Humor och hjärta för sin hund är en klar fördel för varje belgarägare. Jag talade en gång med en erfaren schäferförare, som bytt ras och hade sin första belgare. På min nyfikna fråga om vilka skillnader han upplevde som mest markanta mellan att arbeta med dessa båda raser, svarade han spontant: ”Jag skulle vilja likna det vid att ha bytt ut Volvon mot en Porsche.” Om denne man någonsin verkligen suttit bakom ratten på en Porsche frågade jag aldrig, men hans svar fick mig ändå att le ganska brett och jag förstod precis vad han menade. Snabbheten i alla reaktioner i kombination med det livliga intellektet, kan ofta även medföra att en belgare på eget initiativ ”går händelserna i förväg”. Tjuvstarter i lydnadsmomenten är inte ovanliga. Redan i inledningsskedet av ett moment vet hunden ofta vad som i nästa steg förväntas av den. Varför ska den då behöva vänta på ett röstkommando innan den t.ex. lämnar din sida för att rusa bort till mottagaren vid en budföring, eller tvärtom? Men när man är medveten om denna tendens till eget initiativtagande kan man också hantera det genom rätt upplagd träning. Var alltså noga med att variera träningsmetoderna och framförallt; träna inte tävlingsmässigt varje gång! Ibland låter du kanske hunden sitta kvar utan att du kallar in den och går i stället tillbaka till den. Du kan också vissa gånger sätta den framför stegen, men i stället för att kommendera ”klättra”, kanske ge hunden kommandot ”fot” och göra helt om marsch. Lär alltså din belgare konsten att lyssna och vänta på direktiv från dig! Det kommer nämligen i det långa loppet att löna sig. Vidare har den ofta en tendens att hellre röra sig i cirklar än i riktning rakt fram. Ibland kan detta skapa lite problem när man vill lära den momentet ”framåtsändande”.

Självklart är belgarens medfödda förmåga att reagera snabbt inte alls enbart en nackdel! Tvärtom, kan vi utnyttja och uppmuntra egenskapen så att vi i stället drar nytta av den i en mängd situationer. Vem vill till exempel inte ha en hund som kommer i halsbrytande tempo på inkallningen, eller som går rapportsträckor i samma fart? Hunden som formligen kastar sig i backen då den hör kommandoordet ”ligg” eller ”plats” är också en imponerande syn. Med rätt avvägd träning och uppmuntran av motivationen uppnår man ganska enkelt detta med sin belgare.

 

Ett genetiskt drag, som belgaren ofta har, är att den visar tänderna i ett brett leende eller till och med ett riktigt gapskratt. För en oinvigd kan detta lätt tolkas som uttryck för aggressivitet. Här är det Mirou som skrattar.

Foto: Belgian Buddies.

 

 
Vikten av miljöträning
För att stanna kvar vid belgarens livliga intellekt, är det befogat att nämna det faktum, att detta ibland innebär att den kan vara misstänksam mot nya situationer och saker. Miljöträning och socialisering under det första levnadsåret är därför oerhört viktigt. Mot sin ägare är rasen mjuk och kärleksfull, men kan mycket väl vara ointresserad av nya, okända människor. Detta får dock inte förväxlas med rädsla, som att hunden skyggar eller drar sig undan vänligt erbjuden kontakt. Men det är sällan en belgisk vallhund hälsar lika översvallande på okända personer som en del andra raser ofta gör. För belgaren står den egna familjen alltid i centrum. Familjens nära vänner välkomnas oftast också med stor och lidelsefull värme, medan okända personer kan bemötas med påtaglig nonchalans eller ointresse. Generellt saknar belgaren såväl lust som behov av att kråma sig i förtjusning vid åsynen av en främmande människa. För att förtjäna ett sådant mottagande, måste personen i fråga först – i belgarens ögon – ha gjort sig förtjänt av denna ynnest. Dess lojalitet för den egna flocken står så gott som alltid främst. En belgare fjäskar sällan för ”vem som helst” och delar knappast ut pussar till okända, även om undantagen från regeln givetvis finns. Den kan ibland tyckas vara orubbligt uppfylld av stolt värdighet och tenderar att med noggrann omsorg välja sina närmaste vänner. Men, förväxla inte detta karaktäristiska beteende med nervositet, otillgänglighet eller rädsla! En mentalt sund hund ska utan problem klara av att ta kontakt även med människor den inte känner! Belgare som vägrar låta sig vidröras eller inte vågar komma fram till människor, som erbjuder dem vänlig kontakt är inte rastypiska vad det gäller begreppet temperament. Ett sådant beteende får inte ursäktas med att ”det hör till rasens läggning att inte tycka om okända människor”. I den officiella standardbeskrivningen för belgisk vallhund, står dessutom uttryckligen inskrivet att ”överdriven nervositet, överdriven rädsla och stark aggressivitet” ska anses vara diskvalificerande fel. Vänj tidigt belgaren vid alla typer av människor, andra djur, barn och olika miljöer! Om den inte miljötränas som ung, finns risken att den som vuxen blir osäker och överdrivet försiktig. Ett försuttet tillfälle går tyvärr sällan i repris. Ett annat typisk ”belgardrag” är att många belgiska vallhundar faktiskt skrattar eller ler! Du ser det mycket tydligt om du är medveten om detta särdrag. Ibland misstolkas deras leenden och den som inte känner till detta, tror att de visar tänderna för att uttrycka aggressivitet, men så är alltså inte fallet med den skrattande belgaren. Jag nämner detta, eftersom jag anser att det kan vara viktigt att känna till.

Lite om miljöträning
”Oavsett ras, så präglar vi våra hundars framtida beteende främst under valp- och unghundsstadiet.
Precis som vi ger våra egna mänskliga avkommor utvecklingsgrunden, medan de ännu är små och behöver stöd, vägledning och uppmuntran från ansvarsfulla föräldrar. Om vi inte orkar vara ansvars- eller känslomässigt närvarande under våra barns uppväxt, blir föräldrarollen knappast lättare sedan barnet vuxit upp till en trotsig tonåring. Likadant är det med våra valpar. Egentligen är det här endast fantasin som begränsar oss. Nyttigt för alla valpar är att få träffa alla typer av människor, men här är det din uppgift att se till att det är personer med ”hundvett”. Att t.ex. överlåta ansvaret åt ett barn att ensamt ta sig an valpen är inte så lämpligt. Du kan inte begära att barnet ska veta vad som är rätt eller fel i umgänget med den lilla valpen. Låt däremot med fördel din valp träffa och leka med barn, men då under din uppsikt! Självklart måste även familjens egna barn instrueras i hur de ska umgås med hunden. Den måste få vara i fred då den sover eller äter och du får aldrig tillåta att någon hanterar den omilt. Ömsesidig respekt är här vad som från första stund gäller. Lär valpen att det är okej att okända personer hanterar den. Tandvisning är ett moment som förekommer både vid utställningar och vid lydnadsprov. Dessutom är det vid veterinärbesök praktiskt om hunden fått vänja sig vid att en främmande människa kontrollerar tänder och bett. Andra perfekta miljöträningstillfällen får du på Brukshundklubbens valpkurser och på utställningar. Här finns alltid gott om både hundar och människor, samt många intryck som valpen får smälta och därefter kan lagra i sin bank av erfarenheter. Även om du bor på landet, är det ändå viktigt att du gör regelbundna utflykter till staden eller en större ort med din valp. Här får den möta människor, trafik och göra en mängd nya erfarenheter. Nu är det inte meningen att ni direkt ska harva gata upp och gata ner under timslånga pass. Valpens uthållighet är begränsad och ganska snabbt blir den trött i huvudet. Den klarar inte att sortera hur många nya intryck som helst på en gång. Låt därför de första stadsbesöken bli ganska korta och öka därefter på tiden allteftersom din valp mognar. Tag med din valp till alla tänkbara typer av platser, så att den får chans att bredda sitt register av erfarenheter i olika miljöer! Vänj den också vid höjder, att gå i trappor och att ta sig fram över stock och sten i skog och mark! Glöm heller inte bort att träna valpen i mörker! Ljuset från billyktor kan i en hunds ögon bli till jättelika, glödande ”monsterögon”. Eftersom allt ter sig mycket annorlunda i mörker, så det är en fördel att vänja hunden även vid detta. Om du redan har en annan äldre hund hemma när du skaffar din nya valp, får du inte varje gång rasta dem tillsammans. När valpen ska miljötränas måste den få klara detta på ”egen tass” och utan stöd av den andra mer erfarna hunden. I annat fall lär den sig aldrig att klara av situationer och nya miljöer, utan sätter hela sin tillit till att den vuxna hunden ska ordna upp allt för dem båda. En belgare, som inte miljötränats som valp kan ha stora brister i sitt register av erfarenheter. Som vuxen får den då betydligt svårare att slappna av och uppträda säkert i nya miljöer och situationer

68. Att umgås med andra hundar
Lär vidare din valp att umgås med andra hundar på ett vettigt sätt. Detta behöver den för att kunna utveckla sitt eget signalsystem och bli ”språkkunnig” i sin relation med individer av sin egen art. Välj dock med omsorg ut de hundar den ska få hälsa på eller leka med! Alla hundar är tyvärr inte språksäkra (ibland kanske p.g.a. att de själva missat dessa viktiga lektioner under sin valptid) och en del vuxna hundar uppskattar heller inte valpar. Om din valp skulle bli attackerad eller skrämd av en alltför burdus eller aggressiv hund, kan effekten av detta i värsta fall sitta i hela livet! Emellertid måste man skilja på den lärdom den får av en vuxen och språksäker hunds tillrättavisningar om den anser att valpen uppträder ohyfsat. Förmågan att visa underkastelse, som mamman förhoppningsvis redan lärt valpen, ska den också förstå att visa mot andra ranghöga hundar. Detta är en viktig del av hundarnas språk och artspecifika regler. En viss försiktighet bör råda vad det gäller att låta valpar av mycket stor storleksskillnad härja runt med varandra, även om de råkar vara jämngamla. Om oturen är framme kan fysiska skador oavsiktligt uppstå. Den mer storvuxna valpen förstår inte att, i lekens hetta, ta det försiktigt med den mindre. Att dagligen få leka med andra hundar är inte heller att rekommendera, eftersom detta kan framkalla olika stressbeteenden. En hund, som redan sedan valptiden, så gott som dagligen fått rusa runt i vilda jaktlekar med sina artfränder, utvecklar ofta en så låg retningströskel, att den håller på att krypa ur pälsen vid blotta åsynen av en annan hund. Eftersom den blivit så präglad av erfarenheten att en annan hund alltid betyder lek och bus, så förväntar den sig också genast detta.

Skott och andra höga ljud
Ljud av alla slag ingår också i miljöträningen. Om du har en skjutbana i närheten, kan du passa på att lägga en promenad i anslutning till denna medan skjutning pågår. Men håll dig, de första gångerna, på behörigt avstånd! Om din valp skulle visa tendens att bli orolig vid ljudet av ett avlägset skott, låtsas som om du själv inte ens hört ljudet! Fortsätt promenaden lika obekymrad som om ingenting hänt och försök definitivt inte lugna valpen genom att tala tröstande till den! Detta förfarande har i denna typ av situation nämligen precis motsatt effekt. De allra flesta hundar är från födseln skottfasta, men kan utveckla rädsla ifall de utsätts för en negativ upplevelse i samband med att den hör ett skott. Samma sak gäller ifall den, samtidigt som ett skott hörs, är tillsammans med en annan hund som lider av skotträdsla. Eftersom valpen är så mottaglig för alla nya intryck under sitt första levnadsår, tar den också väldigt lätt efter andra hundars beteende i olika situationer. Det är också därför du själv ska agera som om du inte hör skotten och därmed förmedla till hunden att ”detta är inget att ta notis om”. Valpen tar nämligen även i hög grad intryck av ditt beteende. Denna regel gäller för övrigt i varje situation då hunden blir skrämd! En viktig regel som du också bör försöka hålla i minnet, är att aldrig någonsin börja ömka en valp som blivit skrämd eller gjort sig illa. Tröstbeteenden förekommer inte i hundarnas värld och de saknar därför också medfödd förmåga att tolka detta så som vi människor avser. Om du råkar klippa valpen i pulpan i samband med kloklippningen, råkar trampa på en tass eller om valpen på annat sätt blir skrämd: Låtsas som om det regnar! Börjar du ömka och trösta, riskerar du att i stället befästa den utlösta reaktionen av rädsla till något bestående i samband med den aktuella situationen.

Arv och miljö
Mottagligheten för erfarenheter är alltså som störst då hunden är valp. Genom arv från sina föräldrar kan en valp ha de allra bästa anlag, det är sant. Men om vi låter den växa upp i en undermålig miljö, där dessa anlag inte får tillräcklig stimulans för att vidareutvecklas, så kommer dess medfödda anlag ändå aldrig till sin rätt. Likadant gäller för en valp som från föräldragenerna kanske har ärvt sämre anlag. Under medvetet gynnsam miljöpåverkan hos en ägare med kunskap och sunt förnuft, kan den här hunden bli betydligt bättre och mer psykiskt stabil, än om den hamnat hos en mindre kunnig person. Givetvis ska man inte låta mentalt svaga individer gå i avel, men tyvärr finns det alltid – inom alla raser – mindre nogräknade uppfödare, som inte fäster särskilt stor vikt vid detta. Det finns till och med, inom hundvärlden, de som faktiskt på allvar tror att om de bara parar sin nervösa och skygga tik med en mentalt stabil hane, så kommer valparnas mentalitet att bli bra. Tyvärr är det i realiteten inte så här enkelt, eftersom valparna ärver lika mycket från båda föräldrarna. Dessutom är det tiken som under valparnas första levnadsveckor präglar dem. Är hon nervös, skygg eller aggressiv tar de små mycket lätt efter hennes beteende. En valps mest intensiva präglingsperiod börjar redan omkring den tredje levnadsveckan, vilket innebär att tikens roll här är mycket viktig i sammanhanget. Precis som hos oss ”tvåbeningar” förekommer det inom hundvärlden också allt mellan utomordentliga och mindre lämpade mödrar. Tiken präglar i hög grad sina valpar under den tid de är hos henne. Vi kan enkelt likna den lilla valpen vid en blomsterplanta, som är känd för att bära de mest fantastiska blommor. Om den här plantan hamnar i fel händer och inte får den näring och omsorg, som faktiskt krävs för att den ”som vuxen” ska kunna blomma i full prakt, kommer den heller aldrig att väcka den beundran den förtjänar. Då spelar de goda anlagen ingen roll. De löftesrika knopparna faller av och i värsta fall vissnar plantan till och med. Lika mycket betyder faktiskt miljöpåverkan för en hunds utveckling! Lås alltså inte in din ”belgarplanta” i ett skyddande växthus! Tag den med ut på upptäcktsfärder i stora vida världen och visa den hur mycket trevligt det faktiskt finns där ute

Belgaren som unghund
Inom den svenska rasklubben AfBV finns en speciell omplaceringsverksamhet, dit man kan vända sig om man söker en unghund eller en vuxen belgare. Förvisso måste direkt sägas att anledningarna till att en hund ibland behöver ett nytt hem kan vara av högst skilda karaktärer. Ett relativt vanligt skäl är ändå ägaren som tröttnat för att han eller hon tycker att hunden är ”omöjlig” och ”hopplös”. Denna kategori av ägare, ger nästan alltid hunden skulden för detta och har svårt att se att de själva kanske saknat den nödvändiga kunskapen om hur den här rasen fungerar och vad den behöver för att utvecklas rätt. I flera fall är det också deras första hund och vad ett väl befäst ledarskap och målmedveten miljöträning innebär, har de inte alltid riktigt greppat, eller ens ansträngt sig för att försöka ta reda på. Många belgare, som hamnar på omplaceringsombudens lista, är unga hundar, som är inne i någon av könsmognadsfaserna. Vi brukar här tala om två olika faser; den fysiska och den psykiska könsmognaden. Den förstnämnda brukar infalla någonstans mellan 8 –12 månader. Hanhunden börjar vid denna tid lyfta på benet när den urinerar, medan tiken börjar löpa. Båda är nu fysiskt mogna för att fortplanta sig, men tiken är ännu inte psykiskt redo för att ta sig an en valpkull. Den psykiska könsmognadsfasen, som oftast inträder mellan 16-24 månader, vilket är lika med den ålder då vargarnas könsmognad infaller, innebär ytterligare en känslig period för den unga hunden. Mycket hormoner är i omlopp under dessa båda perioder. Hunden kan under denna period ibland upplevas som ganska stökig, vilket kan innebära att den mäter sig med andra hundar eller ifrågasätter husses och mattes ledarskap. Likaså kan den börja ”se spöken” och reagera oväntat och annorlunda än normalt i vissa miljöer eller mot människor.

Har hunden blivit tokig?
Har man inte ett gott ledarskap och miljöträning som grund nu, så kan dessa utvecklingsstadier vara tuffa även för ägaren. En belgare i puberteten kan ibland vara påfrestande att tas med och mer än en matte/husse lär ha slitit sitt hår i förtvivlan och varit helt övertygad om att ”nu har hunden blivit tokig”. Det är nu det kanske kan verka frestande att ringa rasklubbens omplaceringsombud för att be dem snarast förmedla ett nytt hem åt ”den galne” belgaren. Det har också hänt att unga belgare i onödan fått sätta livet till under någon av dessa faser. Min mening är nu inte att skrämma dig, men jag vill att du ska känna till att dessa ”pubertetsfasoner” varken är ovanliga eller kan klassas som onormala. Om du lyckats befästa ledarskapet över din belgare och miljötränat honom ordentligt, så är det lika troligt att du knappast märker någon förändring alls i hans beteende. Åtminstone ingen som behöver upplevas som bekymmersam i er relation. Ett gott råd när ni tillsammans ska ta er igenom denna period, är att du fortsätter hålla på de ordningsregler som du redan satt upp. Men var lite försiktig med inlärning av nya moment och ställ inga ouppnåeliga krav på din hund ifall du nu skulle märka att den är lite psykiskt nedgången. Framför allt: ge inte upp! Din belgare är snart sitt eget vanliga, glada jag igen, men kan behöva lite extra stöd och framförallt förståelse från dig under den här tiden. Ägna er med fördel åt sådana aktiveringsövningar som ni normalt båda tycker är alldeles speciellt roliga. Att inte erbjuda ”den tonåriga” belgaren någon mental stimulans alls, gör det troligtvis ännu värre.

Lite om aktivering och stress
Vad gör jag då för att på rätt sätt aktivera min belgare, så att den får utlopp för all sin energi och därmed mår bra och blir harmonisk? Nyblivna hundägare, som skaffat sig en aktiveringskrävande ras, utbrister inte sällan smått uppgivna: ”Men, vi går ju nästan upp emot en hel mil i skogen varenda dag! Och ändå verkar hunden så rastlös och stressad? Jag förstår bara inte?” Jovisst, en hund av belgarens storlek behöver självklart även sin fysiska motion, men detta räcker inte! Med aktivering menas främst psykisk motion, ”hjärngympa”, i form av olika arbetsuppgifter att lösa med insidan av huvudet. Några exempel kan vara spårövningar, att leta efter gömda saker eller människor, inlärning av olika lydnadsmoment eller ”cirkuskonster”. Under aktiveringsövningar måste hunden använda hjärnan och sina medfödda sinnen (t.ex. sitt överlägsna luktsinne) för att kunna slutföra uppgiften. Det spelar ingen roll hur många mil du går eller cyklar om inte också hjärnan får motion! Vad som händer när du utökar de dagliga rastningssträckornas längd, är att hundens fysiska kondition stegvis förbättras och den kommer därför snart att kräva allt längre turer. Men under dessa motionsrundor blir bara benen trötta; huvudet är fortfarande lika sprängfyllt av outnyttjad mental energi och kräver därför mental aktivering. Att lära hunden söka efter några gömda saker inom ett avgränsat område, t.ex. en handske, en boll, eller en plånbok, under 5 minuter kan trötta mer än att jogga flertalet kilometrar i motionsspåret. För den som vill ha mer detaljerade förslag på olika aktivitetsövningar finns det utmärkta böcker om sådana (se litteraturhänvisningen i slutet av denna bok). Om du är tävlingsintresserad eller inte spelar absolut ingen roll. Även om du inte har för avsikt att, i konkurrens med andra hundekipage, visa upp era färdigheter på en officiell tävlingsbana, så måste du erbjuda din belgare regelbundna aktiveringsövningar, där den får jobba med ”insidan av skallen”. Tävling eller inte – huvudsaken är att du gör något tillsammans med din hund! Under sådana betingelser fungerar belgaren även utmärkt som ren sällskapshund. Oavsett ras så är en av de allra vanligaste orsakerna till olika stressbeteenden understimulering

Stress på grund av överstimulering
Kanhända tycker du att den här rubriken låter motsägelsefull efter vad du nyss läst om rasens behov av mental aktivering? Kan en hund med belgarens kapacitet någonsin bli överstimulerad? Jovisst kan den, precis som alla andra hundar, bli det! Den hund som aktiveras överdrivet mycket – kanske flera gånger dagligen – förväntar sig snart psykisk aktivitet så snart man bara närmar sig platsen där kopplet hänger. Den visar då, lika tydligt som vid understimulering, typiska stress och nervositetsbeteenden. Varva därför arbetsdagarna med lugna vilodagar, så att ni uppnår balans och inre harmoni tillsammans. En hund mår bra av att vissa dagar bara gå lugna promenader i skogen, eftersom den också behöver avkoppling. Ett annat exempel är om din hund dagligen tillåts leka och rasa runt med andra hundar. Till sist bygger den då upp förväntan inför att få leka så fort den ser en annan hund på gatan. Detta utvecklas lätt till ett irriterande stressbeteende som kan ta tid att träna bort. Lek med andra hundar skapar stress om det får ske för ofta. Varva därför med ensamma promenader och i sällskap med andra hundägare och deras hundar, men utan att hundarna då tillåts leka med varandra. Ta för vana att alltid, i din egenskap av flockledare, vara den som bestämmer om hunden ska få leka eller inte. Lagom är bäst gäller alltså! Stress i lagom mängd är bra, eftersom den då fungerar som nödvändig extraresurs inför en arbetsuppgift, men överdriven stress blockerar och skapar svårigheter att koncentrera sig. Det finns hundägare, som i syfte att stimulera, aktivera och motionera sin hund, kastar pinnar eller bollar, som hunden i full fart får rusa efter. Detta vill jag rikta en allvarlig varning för! Resultatet av dessa lekar (när de överdrivs) blir stressade hundar, som man i dagligt tal brukar kalla ”pinnidioter”. Dessa stackars hundar kan till sist inte se en pinne eller en boll, förrän stressreaktionen utlöses. Hela tiden kräver den att man ska kasta något åt den, vilket till sist blir mycket påfrestande - inte minst för hunden själv. Varva alltså arbetsuppgifterna med vila och håll i minnet att både överdrift och underdrift är fel. Hitta balansen, så får du en belgare som utan svårighet även kan koppla av då ingenting speciellt händer. Egentligen är det inte särskilt svårt om man låter det sunda förnuftet råda.

 
Hur mycket är då lagom?

Försök att finna den aktiveringsmängd som är lagom för just din hund! Varva alltid arbetsdagarna med lugna dagar och uppnå på så vis harmoni och balans tillsammans. Tervuerenhanen Roger och
hans matte Madeleine njuter här av havsutsikten tillsammans.

Foto: Dan Gamble.

 

 
Att ange ett exakt antal gånger per vecka som hunden bör vila eller aktiveras, går givetvis inte eftersom hundar är högst olika, även om de tillhör samma ras eller till och med är kullsyskon. Men om vi tittar på hur den vilda hunden levde och använder oss av detta som riktlinje, så vet man att dessa jagade ungefär var tredje dag. Den stress som jakten krävde bidrog knappast till överstimulering. Denna vetskap kan vara bra att komma ihåg. Endast ett aktiveringstillfälle per vecka, kan knappast räknas som regelbundet, medan varje dag för de allra flesta hundar blir för mycket. Sedan beror det så klart även på med vilka övningar man ägnar sig åt. Att dagligen och under kort tid öva på ett eller ett par lydnadsmoment bidrar knappast till att en hund blir överstimulerad. Att däremot varje dag låta den gå flera kilometer långa spår är för de flesta hundar för mycket. Att variera arbetsuppgifterna och övningarna är också att rekommendera om hunden ska klara att hålla motivationen på topp och inte bli uttråkad. Hur arbetsvillig en hund i grunden än är så kan den snabbt bli uttråkad om den aldrig erbjuds några överraskningar eller variationer under träningspassen. Jämför med hur det skulle vara ifall du tvingades läsa måndagens tidning sju dagar i veckan. Till sist kan du varenda rad utantill och tappar självklart både läslust, koncentration och motivation. För att utvecklas behöver alla individer, som är utrustade med en hjärna, då och då nya utmaningar och mål. Samtidigt krävs en stegring i lagom takt, så att man hinner smälta och bearbeta alla nya intryck och kunskaper. Tänk på en trappa, där man tar ett steg i taget och stannar upp på varje avsats för att begrunda och befästa det steg man nyss avverkat! Belgaren är inte annorlunda i detta hänseende; den behöver i högsta grad erbjudas nya intryck och utmaningar för att bibehålla lusten att göra sitt yttersta.

Varning för alltför snabb forcering
En belgisk vallhund mognar relativt sent och behöver därför tid för att kunna motsvara en del krävande uppgifter. Ett mycket vanligt fenomen är att inlärningen av olika saker går mycket snabbt och enkelt. Mer än en nybliven belgarägare har gjort misstaget att alltför fort forcera framåt i träningen. För visst blir man sporrad – och i värsta fall överentusiastisk – om man fått en hund som direkt svarar på vad man lär den. Att ändå ta det lite försiktigt är oftast att föredra. Risken är annars att man längre fram drabbas av bakslag som kan yttra sig i att hunden plötsligt börjar protestera, göra allt den tidigare varit så duktig på precis tvärtom och bete sig allmänt oengagerat. Om detta inträffar kan det mycket väl bero på att man i sin iver ökat kraven alltför fort och före det att hunden egentligen varit mentalt mogen för denna stegring. Att skynda i lagom takt är alltså ett gott råd! Även perioderna av fysisk och psykisk könsmognad kan medföra en tillfällig förändring av hundens beteende. Har man då även gått för hastigt fram med kraven på precision i t.ex. lydnadsmomenten, så är risken överhängande att en del belgare nu plötsligt gör revolt och sätter sig på tvären. Då finns inte mycket annat att göra än vänta ut hunden och kanske börja om med vissa moment under lekfulla former. Observera dock att belgarens sena mentala mognad inte betyder att man ska vänta med all form av träning tills den är fullvuxen. Många belgiska vallhundar är inte mentalt färdiga förrän uppåt treårsåldern och så länge kan man självklart inte vänta med inlärningen. Om du är tävlingsintresserad får du, enligt SBK:s regler, starta i lydnadsklass I när hunden är 10 månader och i appellklassen då den uppnått en ålder av 1 år. Din belgare kan mycket väl vara mogen att tackla dessa uppgifter vid de här åldrarna, men bli inte förtvivlad ifall den nu inte skulle vara det. Vänta med att skicka in anmälan till er första tävling tills du verkligen anser att det är rimligt att din hund är mogen uppgiften! Att misslyckas tävling efter tävling höjer knappast motivationen för vare sig dig själv eller hunden. Likadant är det med korningens mentaldel, som man får delta i då hunden är mellan 2 och 4 år. Även om du själv skulle vilja testa samma dag som hunden uppnått lägsta ålder för deltagande, kan det – om den inte är mentalt mogen vid denna tidpunkt – vara klokare att låta den utvecklas något år till. Du själv är den som förhoppningsvis bäst känner din hund och dennes egenskaper och här måste du låta det sunda förnuftet råda. Det är inte rättvist mot hunden att ställa högre krav eller förväntningar på den än den är psykiskt mogen för. Låt dig därför heller inte imponeras av andra hundägare, som med stolthet i rösten berättar om hur deras ”Fido” hade lydnadsprovsdiplomet (LP) i klass I redan när han var 11 månader, eller om hur den fantastiske ”Pluto” korades exakt på sin tvåårsdag och dessutom med skyhöga poäng… För att sedan inte tala om ”Karo”, som är den yngste hunden genom tiderna som tilldelades tjänstehundscertifikat i bevakning… Slå dövörat till och fortsätt träna med din egen hund i den takt som känns lagom för just er! Ja, mentaltester är ju nu inget man tränar inför. Kanske ”Fido”, ”Pluto” och ”Karo” tillhör andra raser som mognar tidigare, eller, om de nu ändå skulle vara belgare, inte är stöpta i samma form som din. Lycka till och skynda lagom långsamt! Det tjänar ni i längden båda på.